När jag blev kontaktat av en närstående som sa att det här au pair-jobbet var ledigt så tvekade jag till en början. Undrar ni varför? Jo, för att det var så långt ifrån det trygga här hemma. Västmanland - Sverige - mitt bo sedan jag föddes in i världen år 1994. Jag kan det utantill på sätt och vis. Här har jag familj och vänner. Allt jag känner till. Hur ska jag kunna lämna allt det fina jag har?
Jag har tagit många svåra, nästan skräckinjagande, beslut i mitt liv. Jag har tagit beslut som har satt mig i en ny miljö med nya människor. Jag har tagit beslut som har fått mig att lämna trygghetszonen. Men vet ni? Dessa beslut har varit bland de bästa jag har gjort i mitt liv. Jag har inte ångrat en sekund av det. Och hur enormt, läskigt, nytt än ett liv i England låter, med en ny familj, ny miljö, nya människor och allt därtill, varför skulle inte detta beslut kunna bli lika bra som mina förflutna? Jag tror inte på ett liv där man inte lämnar sina trygghetszoner, då kommer man aldrig växa som människa. Jag tror det är nyttigt för varje individ att kasta sig ut i det stora osäkra och göra någonting bra utav det, hur läskigt det än låter.
Dessa tillbakablickar på mina tidigare beslut fick mig att ändra min åsikt. Och för det andra så sa mitt hjärta och min magkänsla "Ja! Go for it!" enda från första början så jag hade liksom inga invändningar. Så jag kontaktade Fia (som från början bodde här i Västerås) om att jag var intresserad att ta hand om deras 3-åriga dotter Freya. Och efter några samtal så ringde Fia upp mig och Freya frågade mig med sin urgulliga brittiska accent "Can you be my nanny?" och jag svarade "Of course, Freya". Och så blev det klart. Jag flyttar till en lummig och härlig förort, 20 min från London, vid namn East Sheen i slutet av september/i början av oktober. Exakt datum är ännu inte bestämt, men jag får veta det i veckan då jag också ska boka flygbiljett (Galet!).
Det här kommer nog bli väldigt omtumlande till en början. Det kommer ta ett tag att anpassa sig och komma in i den dagliga rytmen. Jag kommer sakna min familj och mina vänner. Säkert så det gör ont. Men som sagt, de försvinner inte. Jag kommer kunna träffa de när jag hälsar på i Sverige vid högtider och vice versa. De kan hälsa på mig! Jag kan prata med de på Skype, Facebook och mobilen (Tacka gud för alla olika kommunikationssätt!).
Men över lag så känner jag att det här kommer bli så himla bra! Jag har aldrig tidigare ens övervägt att söka au pair-jobb eftersom att jag har hört så många skräckhistorier och för den egentligen största anledningen, jag har inte sett mig själv som redo för att flytta och börja ett annat liv någon annanstans. Men detta fall är annorlunda eftersom min närstående känner familjen sedan många år tillbaka (vilket gör det ett tryggt val). Efter alla samtal via telefon och Skype så känns det inte mer än rätt att åka. Jag kommer bo hos en underbar familj (jag glömde nänma att Fia är svensk, men att hennes man är brittisk. Så jag kommer prata både svenska och engelska. Freya ska lära sig svenska så jag ska försöka prata det mycket med henne). De bor i ett gulligt 3-våningshus som ligger nära det mesta (Freyas skola, Richmond Park, stationen med anslutning till tunnelbana, tåg etc). Jag får ett eget (jättefint) rum samt badrum. Det finns även möjligheter att gå kurser på en akademi/ett universitet längre fram ifall jag känner för det.
Jag kommer utvecklas som individ lika så mina engelska kunskaper. Jag kommer finna nya människor och skaffa nya minnen. Vara med om nya upplevelser och hamna i nya situationer. Jag kommer få nya intryck att ta in. Allt ska jag försöka samla i den här bloggen för att kunna se tillbaka och minnas, men även för att ni, familj och vänner, ska kunna se vad som händer i mitt liv.
Och vet ni? Jag är redo. England - Bring it on!
1 kommentar:
HASTA LA VISTA
Skicka en kommentar