En liten kärleksförklaring

Jag har inte glömt bort er där hemma. Jag tänker faktiskt på er ofta. Hur ni har det, vad ni gör och hur ni mår. Det känns konstigt att inte ha familjen och vännerna så nära längre. Det är faktiskt lite jobbigt och frustrerande att inte hänga med i vad som händer där hemma. Jag brukar ändå träffa er regelbundet. Jag vill prata med var och en av er varje dag, men det är orimligt och det gör mig väldigt frustrerad ibland. Jag vill inte att ni ska känna att jag har raderat er. Att jag har ett nytt liv här borta och inte har tid för er. Dessa månader utan er känns som en evighet. Jag undrar när jag får se er igen. Jag vet i alla fall att vi ses till sommaren. Det känns skönt. Det jag ville komma till var att man verkligen inser vad man har när man åker bort såhär. Att man aldrig någonsin ska ta någonting för givet. Att man ska uppskatta allt det fina man har. För jag har verkligen det, så himla fina människor runt omkring mig som förgyller min vardag varje dag. Jag tycker om er så djävulskt mycket. Jag skulle inte vara någonting utan er. Det spelar ingen roll om allt tas ifrån mig. Huvudsaken att jag har er, det är allt som betyder något för mig. Att gråta, skratta, tönta mig med er. Det finns inget bättre. Att vad som än händer veta att det alltid kommer finnas någon där som erbjuder sig sin axel när jag är nere. Att veta att ni finns där, och att jag alltid har ett hem, en trygghet att komma tillbaka till. Alltid ha varma själar som erbjuder sig sin famn. Och jag gör det samma för er. Jag gör allt för er. Förutom att dricka guinness, det var för jävla äckligt.

Jag önskar och hoppas att jag ger er lika mycket glädje och kärlek och omtanke som ni ger mig. Jag suktar inte efter någonting längre, det finns ingenting jag beklagar mig över att jag inte har, för allt jag någonsin önskar mig har jag redan inom räckhåll. Eller ja, i alla fall 2,5 timmes flygresa ifrån mig. Vad vore jag utan er. Säg mig det.