Jag tar mitt pick och pack och flyger hemåt den 22 juni klockan 13.20, är på Arlanda runt kvart över 4 (ifall ni vill stå med välkomstplakat, ballonger, tårta etc etc).
Hur jag känner inför detta? Jag vet ärligt talat inte. Blandade känslor, väldigt blandade känslor. Det ska bli kul att komma hem och ta tag i sitt liv, börja på något nytt och träffa alla er. Men och andra sidan är mitt liv här just nu. Här har jag mina rutiner, vänner, favoritställen jag hänger på under helgerna etc. Det är min vardag. Hemma är inte min vardag längre. Jag vet inte vad som väntar mig hemma, därför känns det tryggt att stanna kvar här. Jag älskar att bo i London. Speciellt att uppleva London med alla de fina vänner som jag har funnit här. Det hade inte varit samma sak utan dom. Inte alls. Och jag ser fram emot att njuta av de sista tre (!!) månaderna här med dom vid min sida.
Jag saknar självklart alla er där hemma. Men det känns så tråkigt att komma hem till Surahammar och Västerås. Där man kan alla gator ut och in (bokstavligen). Man Känner människor (vilket man inte gör här och som är så himla kul för man möter alltid nya ansikten!). Allt ser likadant ut (förmodar jag). Det känns som att börja om på ruta 1. Jag har inget jobb där hemma. Inga rutiner. Ingen vardag. Tanken på att komma hem till ingenting känns sådär faktiskt. Och klart vet jag att alla människor har suttit i min position någon gång i livet (och det är fan i mig inte enkelt!! Gud, hjälp mig att ta mig ur detta så fort som möjligt!!).
Men det känns på ett sätt bra att komma hem så pass tidigt till Sverige. Då har jag lite tid på mig tills hösten och allt drar igång. Om jag vill plugga, för att hitta jobb osv. Allt sådant som känns såååå tråkigt i dagsläget.
Det som piggar upp lite är att jag kommer få uppleva den svenska sommaren (som jag är förälskad i) när den är som bäst! Och om den nu bestämmer sig för att bestå av endast gråa moln och regn. Ja, då vet jag inte vad jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar